Några stulna låtar för snart 40 år sedan, några bluesgubbar som var tvungna att driva rättsprocess för erkännande och rättmätig ersättning. Arketypen för hårdrockens Dionysos-vokalister. Officiellt hyllad av Carl XVI Gustaf. Sånt ser inte fint ut i registret.
Men Robert Plant har inte bara sådant på sitt samvete. Sedan Led Zeppelins splittring har han vågat sig ut på den ena tunna grenen efter den andra, med självironiska samplingar, med Steve Albini, med egyptiska stråkorkestrar och med Jah Wobbles experimenterande gitarrister, och de allra flesta grenarna har hållit för tyngden. Men aldrig förr har hans risktagande varit lika graciöst som nu.
Tillsammans med Alison Krauss kastar han sig rätt ut i den öken som är hennes hemmaplan och sjunger jordig americana på ett sätt som fullständigt överskuggar duettpartnern. Paret delar upp en del material mellan sig, och även om producerande T-Bone Burnette (den ende vid sidan av Ry Cooder som kan förvandla uråldrigt till evigt) lurar ut Alison Krauss i samma damm som han gjorde på soundtracket till O Brother, Where Art Thou? så är Plantan det starkare kortet, särskilt när han till och med lyckas väcka liv i Allen Toussaints uttjatade Fortune Teller.
Men det sanna guldet i de här kullarna är parets duetter. Den skitiga Everly Brothers-billyn i Gone Gone Gone är ett stadigt shot white lightnin’, medan Stick with Me Baby är en stilla kärleksförklaring på verandan.
De och många fler är tillräckligt för att var och en som ännu inte har förlåtit Robert Plant bör göra det nu.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
