På sitt debutalbum balanserade A Girl Called Eddy – eller Erin Moran som hon kallas i vardagen – på slak lina mellan Dusty Springfield och Nancy Sinatra, och med en elegant ekande retroproduktion signerad Richard Hawley är det fortfarande en pärla att upptäcka såhär 16 år senare.
På den synnerligen senkomna uppföljaren har estetiken förändrats ytterligare. Här ligger ambitionsnivån snarare mitt emellan Carole King och Tracie Thorn, och det räcker gott och väl till en elegant och gedigen singer-songwriterskiva.
Hennes milda pianokompositioner är stilfullt men sval arrangerade med Bacharach-stråksektioner och fulla av åttiotalsdetaljer som munspel typ Stevie Wonder, saxofon typ David Sanborn och återhållsam soulkör. Sådant bidrar till att denna gång placera A Girl Called Eddy i en tradition av Everything But the Girl och Sades tidiga album, och i popigare stunder som Jody är det attraktivt.
Men den som vill uppleva sensationer hittar dem inte här utan på hennes debutalbum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
