Thomas Jonsson är en av veteranerna på den svenska americanascenen, och du har sett honom som förband till allt från Jason Molina via Richmond Fontaine till The Jayhawks. Sedan han tog sig namnet I’m Kingfisher för 16 år sedan har han med jämna mellanrum släppt album som varit lika estetiskt vackra i sina konvolut som i sin musik, men fortfarande har han inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Kanske beror det på att han så envist vägrar spela säkert.
Hans fina melodier och öppenhet inför det sköra och veka har varit en konstant ända sedan han gick under namnet Thomas Denver Jonsson. Men han har alltid sökt utveckling och utmaning, och han har aldrig hänfallit åt de enkla lösningarna eller de publikfriande schablonerna vare sig han prövat ett tydligare americanauttryck, sökt folkdimensioner eller som på förra albumet prövat ett organiskt subtilt jazzigare sound.
På Give Up Together sjunger Thomas Jonsson bättre än någonsin. Hans sprödaste falsett är ena ändan av ett spektra som i andra änden nu rymmer en djup nästan auktoritativ folkton som lockar till Van Morrison-jämförelser, som i Our Inside Joke (Was Nightmare Fuel).
På samma sätt finns nu en musikalisk bredd med både lätt flummig lågmäld folk i White Denim och med förra albumets jazznyanser kvardröjande både i titelspåret med Bebe Risenfors fina trumpet och i Look What You Made Me Me Do, med mjukt piano och dragspel och med stort utrymme för trä- och bleckblås.
Här finns spännande dynamik som i Years of Depression är ett exempel på albumets spännande dynamik, där den byggs från en avskalad start med tillkommande lager av tung bas och trummor, sedan stråkar och därefter elgitarr. Mer än det finns här luftiga Daniel Lanois-lika arrangemang, särskilt i Your Dad’s Bad Days med sin kontrast mellan akustisk gitarr och tramporgel mot en fond av mullrande hotfulla pukor och snygg ekande gitarr.
Den spännvidden i sig är ett risktagande, och på flera ställen är det förhållningssättet påfallande också i enskilda sånger eller ljudval. Organiska Birds & Beast till exempel är naken och eftertänksamt, men släpper fram en lätt förvriden stråksektion. Det är en ambivalens som Thomas Jonsson signalerar redan i albumtitels samtidigt hopplöshet och hoppfullhet, och som fortsätter bidra till hans konstnärliga snabba utveckling och måhända inte lika snabba kommersiella utveckling.
