Kan man ha synpunkter på originalitet? Rejäla, faktiskt. När The Hives blir varse hur tätt en yngre generation masar flåsar dem i nacken kommer de att bli skitskraja. The Strokes däremot verkar ha tillräckligt med egna problem 2026 för att ens märka att ett ungt band från Borlänge med låtar som.superffektiva Say It Again och Show Me Some Lovin’ spöar dem på deras hemmaplan, och AC/DC-anlitade advokater kommer att AI-jämföra sina klienters hela katalog för att identifiera vad Occrasy snott till I’m A Tramp och till sin blues Fight for Freedom.
Men kan man ha synpunkter på energi, utlevelse, och lust? Inte de minsta – tvärtom. Occrasys adrenalinurladdingar är konsekvent slamriga och överstyrda, och bubblar över gång på gång över av ambition och vilja. Som i det närapå urspårande titelspåret, vars intensitet faktiskt överskuggar alla nämnda band, för att inte tala om Occrasys vansinniga urladdning All You Get.
Någon dikeskörning förlåter man ledigt ett sånt här debutalbum, som den avslutande (The Strokes-refererande) Oasisballaden This Is It. För frontfiguren Alfonz Lindström utsrålar tillräckligt mycket attityd och självsäkerhet för att ro även de mest uppenbara snatterierna i land, och övertänd garagerock som bara blir bättre ju snabbare och intensivare den är fångar precis våra behov av adrenalinkickar sommaren 2026. Om det finns en fortsättning efter det? Vem bryr sig?
