Tillbaka i den studio i Wales som hon och producerande John Parish har använt förr har Nya Zeeländska Aldous Harding med sitt femte album snarare skalat av än något annat. Det är hennes hittills mest spartanska album, med mest bara en orgel och stilla elektroniska rytmer, eller gitarr och sparsmakade trummor förutom detaljer på harpa, synth eller pedal steel.
Det ger ännu större utrymme för en varm och övertygande röst med många olika uttryck, en röst som övertygar vare sig det är dovt ocg drivet som i What Am I Gonna Dp?, stillsamt förklarande som i inledande I Ate the Most, ljust och busigt i If Lady Does It, eller nonchalant släpigt som i San Fransisco.
Texterna får också större utrymme i den luftigare miljön, som en mer rural St Vincent. I naket suggestiva One Stop sjunger om hur hon stöter ihop med ”the real John Cale” bakom scenen, och att även om han inte sa något till henne va det en omtumlande upplevelse ändå. ”He had no words, but I don’t mind. I packed the stage while he ate rice”.
I bandet har hon dessutom H Hawkline, och hon passar på att bjuda upp honom till fin kärleksduett – troligen? – i Venus in Zinnia. Det är inte lätt att begripa riktigt vad hon vill uttrycka, men när det ändå känns så här angeläget spelar begripligheten ingen större roll.
