När Sylviés Head sätter igång sina suggestiva breakbeats och funky drums, sina hårda indiegitarrer och housepianon, sina scratcheffekter och sannolikt marracas under Erik Grahns arroganta sångtonfall skulle man kunna skylla dem för att vara allra allra sist att hoppa på Madchester-bandvagnen, som senast passerade för ett sista trött varv 1994.
Men vid det tillfället var de här unga Göteborgsdebutanterna inte födda än, och även om fascinationen för den gamla brittiska scenen är synnerligen påfallande i varje detalj handlar det hos Sylvie’s Head inte om att haka på utan att utforska, bemästra och sedan utveckla.
Redan inledande Frankie är ett paradexempel på allt det, och en lika självklar hit och livefavorit 2026 som den hade varit 1990, och när de gör ännu mer dansanta poplåtar som Stop Dreaming och Pure Control kommer Bez att behöva bindas fast för att inte dansa in på deras scen.
I Burning Spear är tempot mer lojt och sången mer släpig med Primal Screams dubambitioner från till exempel Star som jämförelse, och samma band kan ha inspirerat skivans enda renodlade indiegitarrurladdning i Maintainer. Gitarrerna i Saturation är visserligen ännu kraftfullare, men mot en intensiv drum’n’bassrytm blir effekten helt annorlunda, men lika välbehaglig.
När Sylvia’s Head tolkar av Godstar befriar de låten från Genesis P-Orridges och Psychic TV:s alla underliggande dunkla subtiliteter och gör den till en renodlad sommarhit att dansa i festivaltält till, när Sylviés Head i sommar turnerar inte bara i Sverige utan också i Storbritannien.
Det är lätt att föreställa en att det är början på en ny era av Beppehattar, flares och Jackson Pollock-stänk, för Sylvie’s Head är inte sist på den gamla Madchesterbandvagnen – de kommer att dra hela revivaltåget.
