Med livlig akustisk gitarr och kontrabas har inledande Like a Spark en jazzig ton, och när så en elektrisk saz kommer in i ljudbilden är den inte särskilt apart intill bland annat piano och detaljer från fiol. Men de persiska klangerna och intrumenten återkommer sedan över hela albumet, ibland helt dominerande, och även om sådant gått att spåra redan från och med Vampire Weekends debutalbum är det första gången som Rostam Batmanglij så konsekvent och systematiskt färgar in sin elegant vänliga indiepop med ljudet av hans ursprung.
Den urblekta uppåtnedvända amerikanska flaggan på skivomslaget har blivit en återkommande symbol för den amerikanska No Kings-rörelsen, och Rostam skriver sitt namn med arabiska tecken. I en tid av bombastiska hot och bräcklig vapenvila är det inte okontroversiellt att kombinera den persiska musiken med sina skalor och sina instrument med med banjo, pedal steel och fiol i smart popiga låtar om Highwaykörande med Dylan i bilstereon, som Oxford Comma-snygga Back of a Truck.
En vemodig ballad Forgive is to Know övergår för en kort stund i ren persisk folkmusik, men oftare är den elektriska och akustiska saz som Amir Yaghmai från The Voidz spelar elegant invävd i Rostams poplåtar, som är distinkta med ett luftigt och lätt sound där Rostams sång är klarare och längre fram i mixen än vanligt.
Different Light med piano och pedal steel har de där Paul Simon-kvaliteterna som Rostam ibland kan frammana, och de samplade stråkarna som inleder Hardy där Clairo gästar är också en utsökt detalj.
Men texterna på American Stories tynger den negativa vågskålen. De är intill osynlighet allmängiltiga och vardagliga med mycket å-ena-sidan-å-andra-sidan. Det enda riktigt personliga finns i omnämnandet av Rostams far i The Road to Death (“My father carries the name of a prophet / but dad was no believer”), och även när han gör ett försiktigt ställningstagande för Palestina göms det i en metafor om brinnande olivträd i Come Apart. Bara i The Weight är hans uttalade ställningstagande lika starkt som i hans omslag och i hans kulturmixande musikaliska uttryck. Han engagerar sig för för unga studenters demonstrationer mot en ”broken government” och framför allt för Gaza – “they can force a resignation / but can’t stop a formation” sjunger han med en övertygelse och styrka som hade kunnat lyfta många fler av skivans mer trivsamma än engagerande sånger.
