”Welcome to the midwest, where the sky knows best”, sjunger Kevin Morby som inledning vad ett album som kom att bli den tredje delen i en egentligen inte planerad trilogi med utgångspunkt i hans bakgrund i och återvändande till Kansas City.
Little Wide Open är lika mycket mellanvästerns stora vidder som dess invånares lilla tillvaro, och består i sånger avsedda för amerikanska småstäder i gediget hantverksskickligt americanautförande. Det är medelålderns komtemplerande över njutningen i vardagen – ”thank God we didn’t die young”, det är ödslighet i den fint akustiska Bible Belt och det är sömniga städer som Cowtown där ”no one ever makes a sound except me on this guitar”.
The Nationals Aaron Dessners produktion är handfast flärdfri. Med sparsamt men exakt användning av träblås, mandolin, stråkar och pedal steel är det fingertoppskänsligt orkestrerat för att lyfta fram Kevin Morbys röst och texter. Själv beskriver han albumet som sitt mest personliga och sitt mest sårbara, och särskilt nära kommer han i titelspåret som med sin centrala placering och sina åtta minuter är skivans nav. ”I’m a little wide open and I hope that I close, or else my heart takes everything in and one day explodes”, sjunger han med övertygelse, och i nästan lika långa Natural Disaster kontemplerar han en tillvaro som ibland är osäker. ”I’m up in the morning, then back down in the evening / It’s a mystery, baby, what happens inbetween them”.
Gitarren i 100 000 är bländande, och harpan i Junebug är en fin detalj som ger en spröd folkkvalitet åt den stilla visan. Javelin är en av skivans svängigare pärlor, där ett fullt band med ljudligare trummor, kör och till och med en skällande jycke på håll
I Natural Disaster har Lucinda Williams en monolog som Kevin Morby vill likna vid Bruce Springsteens i Lou Reeds Street Hassle, och att han citerar först Belinda Carlisle i inledande Badlands och sedan Metallica i 100 000 är ingen slump. Sådana referenslekar ägnade sig Kevin Morby ännu mer åt på This Is Photographs återkommande omnämnanden av Jeff Buckley härom året, men här är det den mer subtila blinkningen till Tom Petty i Cowtown som är nyckeln till ett album som hade kunnat vara en mer tystlåten lillebror till Wildflowers.
