Det är ju det här som är blues; aggression, frustration, kraft och skit. Och så en ordentlig nypa livskraft. Hittills har Eric Clapton och en drös andra kommit undan med att sälja sitt tvättmedel med etiketten ”blues”, trots att de för länge sedan tappat kontakten med det som var Charlie Pattons och Robert Johnsons kännetecken.
Det har Jon Spencer vetat länge. Långt innan Blues Explosion ens var en blinkning i sin pappas byxor kallade Jon Spencer och hans Pussy Galore sin inspelning av Little Red Rooster för den äkta varan, och de har aldrig slutat behandla bluesen som en levande, explosiv kraft.
Med Plastic Fang fortsätter The Jon Spencer Blues Explosion sin kärleksaffär med en genre de aldrig låtit stelna. Här finns allt från smutsiga riff och frenetiska beats till galna utbrott som river upp bluesens själ från dess rötter och kastar den rakt in i samtidens kaos. Det är svettigt, stökigt och alldeles briljant.
Den som fortfarande tror att blues bara handlar om gamla män med akustiska gitarrer och en flaska whiskey har uppenbarligen aldrig lyssnat på Blues Explosion.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
