Debuten Aderpale kom så nyligen som januari 2002, och hyllades lite här och var. Jämförelserna med Blondie var lika frekventa som skivans distboxar, men den jämförelsen är missvisande. Det enda som förenar de båda banden är en vän flickröst över gitarrlarm. Nu har Eva, Carlos och Klaus Parker skaffat manager och storbolagsdistribution, och med sådana krafter i ryggen fortsätter den hemliga trion precis där man slutade i januari. Egentligen tar Parker till och med ett halvt steg tillbaka, och släpper sju låtar från Aderpale en gång till, tillsammans med lika många nya spår.
Enkla poplåtar med skramliga gitarrer, och enkla knep för att skaffa sig fler självklara jämförelseobjekt. Med den patenterade hejaramsan ”One Two Let’s Go” inleder trion med gemensamt efternamn den gulliga men tunna Ramoneshyllningen Let’s Go to Bed. Soligt, glatt, oförargligt och kul, och med Aderpales knäppa coverval (Leo Sayers Thunder In My Heart) intakt. Men ack så harmlöst. För att bli riktigt entusiastisk över Parker krävs att du antingen är ordentligt svältfödd på vek punkpop eller att du hyllar X-Ray Spex som det största från Londons 77-scen. Själv vill jag ha mer distinkt smak på mina popkarameller.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
