I ett vilset LA lyckades avdankade The Doors-organister sälja in John Doe, Exene Cervenka och deras band X som punkare i slutet på 70-talet. Men det var inte punk då, och det har inte varit punk när John Doe i 15 år fortsatt bygga sitt rykte på egen hand och tillsammans med sina namnkunniga musikervänner.
Med Grant Lee Phillips delar han den stillsamma gitarrduetten Twin Brother, och i smittande Mama Don’t med stooora ringande gitarrer och en antydan till vemod bidrar Blasters Dave Alvin. Neko Case förmår inte lyfta Hwy 5, ett av de mest X-lika och minst intressanta spåren, medan Kristin Hersh bidrar till att göra röjiga Ready, till minnet av drogdöda vänner som Elliot Smith och Jeffrey Lee Pierce, till en av skivans bästa stunder.
John Doe har fortfarande inget med punk att göra, och även om han gärna skulle vilja, är hans musik knappast blues heller. Däremot fortsätter han att använda precis samma beståndsdelar som i både punk och blues, ”sex, droger, död, förlust, längtan och alienation” enligt John Does sammanfattning, för att muta in sitt område i den alltmer tätbefolkade americana-dalen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
