Efter sin lovande start tippade Black Midi snabbt över i överkomplicerad musikhögskolemusik full av taktbyten, och Geordie Greep verkar ha varit drivande i den utvecklingen.
Snabbt tvingas man konstatera att den oerhört roliga och utstuderat teatrala förstasingeln Holy Holy – missa inte den underhållande bowlingvideon – tyvärr inte alls är representativ för Geordie Greeps soloalbum. As If Waltz har liknande Weimardramatisk dynamik, och kastar sig mellan operett med cembalo och funkrock, men sedan är det roliga slut. För den där funkrocken blir snabbt till ekvilibristiska instrumentaluppvisningar, och det är bara början på de rent monumentala fusionambitioner Geordie Greep visar sig hysa. Det går så snabbt i de tvära kasten och tonlöpningarna att till och med Frank Zappa och Mike Patton hade blivit åksjuka.
När den som i Terra tar avstamp i sydamerikanska stilövningar är den lite mer uthärdlig, men det påverkar inte det skitjobbiga helhetsintrycket.
