Redan de första ackorden är en fullständig Mick Ronson-ripoff när inledande Sweet Thing lånar inte bara sin titel från David Bowie. Gyasi har gjort ett utpräglat och mycket träffsäkert glamrockrockalbum a la 1973, med ett knippe uppenbara omskrivningar av Bowie-favoriter som kärna, allihop kompletta med lättigenkänneliga detaler på plats, Det lilla munspelsinpasset bakom riff och handklapp till exempel, i den Snake City som omedelbart känns igen som The Jean Genie. Apple Tree är Oh! You Pretty Thing, She Says bygger åtminstone verserna på Ziggy-erans White Light White Heat, och så där håller det på.
Något försiktigt steg utanför sitt grundkoncept vågar han sig också på, som T.Rex-imitationen Baby Blue eller när Bang Bang lånar från Funtime. När han ett par gånger tar sig ännu längre bort landar han i lite hårdare tidiga 1970-talsriktningar, som i Cheap High där han prövar Led Zeppelinkostymen för en stund, och fixar faktiskt en Robert Plant som visserligen inte är lika exakt som hans Bowie men hyfsad ändå.
Gyasi får noll poäng för originalitet. Men hans stölder och imitationer är snyggt genomförda, och det är fantastiskt kul hemmadetektivarbete att identifiera beståndsdelarnas ursprung. Extrapoäng för det!
I hälarna på hans nya album släpps också tre år gamla Pronounced Jah-See igen.
