”Gör aldrig ALDRIG ett dubbelalbum, och särskilt inte ett med lösa jamsessions!”. En gyllene regel att följa och ära, och särskilt för en artist som Frank Black som borde lärt sig både två och tre läxor av sina katastrofala tvillingskivor Black Letter Day/Devil’s Workshop för bara fyra år sedan. Men vilken musiker skulle inte glömma alla visdomsord och kissa på sig av lycka vid tanken på att få jamma med ett sånt här gäng musikerlegender från olika läger? Bobby Bare Jr och Buddy Miller. Levon Helm, Ian McLagan och Al Kooper. Steve Cropper, David Hood, Spooner Oldham och Memphis Horns. Och så vidare. Och så vidare.
Därmed får förra årets överraskande fina countrysoul på Honeycomb, inspelad innan Pixies återförening och vida utanför det bandets ramar, en gubbig fortsättning och utbyggnad som avsevärt mer handlar om kvantitet än kvalitet, både i speltid och i famous friends-förteckning. Lyssnare med tålamod hittar guldkorn som balladen Sad Old World och In the Time of My Ruin – det enda tillfället när Frank Black låter oss förstå var Pixies kom ifrån – men de blandas med samma mängd ofokuserade nonsensjams utan varken mål, mening, rim eller reson.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
