I dyningarna av Franz Ferdinand och punkfunkens (eller vad det kom att kallas) kortvariga återupprättelse härom året var en Gang of Four-återförening oundviklig. Sådana har en tendens att sluta med avsevärt devalverat anseende efter fasansfulla nya studioinspelningar, ursäktade med att bandet ”hela tiden vetat att de hade en skiva ytterligare inom sig”. Därför blir man först lättad över att Gang of Four istället släpper en samling gamla låtar, framför allt från deras två första skivor Entertainment! och Solid Gold.
Men besvikelsen blir desto mer monumental när det snabbt visar sig att bandet av någon anledning fått den bisarra idén att göra nya studioinspelningar av sina gamla låtar. Inte för att det var något fel på originalen, nejdå, de anstränger sig för att låta så trogna som möjligt. Bara en audiofil kan upptäcka att Jon Kings röst är en aning djupare och att mixen är lite fylligare än originalinspelningarna. Meningslöst. Sjukt. Lägsta betyg. Dödskalle.
Om det nu inte vore för musiken. Dave Allens överdrivna funkbas, aningen för stel och osvängig, tillsammans Andy Gills gitarrattacker som ledigt växlar mellan de båda uttrycken taggtråd och flyglarm. Ovanpå det Jon Kings socialistiska paroller så simpla att de kunde vara formulerade av The People’s Poet i Young Ones. To Hell with Poverty, Anthrax och At Home He’s A Tourist känns fortfarande lika dagsfärska som Skogaholmslimpor. Det hade kunnat vara inspelat 2005, och det hade fortfarande varit före sin tid (skit också, det är inspelat 2005).
En extra CD med remixer från lärlingar som Ladytron, No Doubts Tony Kanal, Hot Hot Heat och The Rakes är överdrivet vördnadsfulla. Bara Yeah Yeah Yeahs vågar ta sig friheter, och lägger till synthar och Karen O’s röst på I Love A Man In Uniform. De andra vågar knappt peta på originalen, eller vad vi ska kalla dem, och blir därför lika meningslösa som Gang of Fours egna nyinspelningar. Fortfarande är det naturligtvis originalskivorna man behöver, vad bandet själva än säger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
