Transgressive
Paret Graham Coxon och Rose Elinor Dougalls andra album är en lekstuga fylld av gott humör och stor variation av både låt- och soundidéer. En del på City Lights är påfallande mycket pastischer av andra artister och stilar, och annat leker mer med parets egna musikerfarenheter. De omfamnar till exempel punkpop någonstans mellan där Blur befann sig först i britpopiga Modern Life Is Rubbish och senarelo-fi och noise-förtjusning, och tredjesingeln Broken Boys är en fin distad och intensiv punkpopduett som påminner om Graham Coxons betydelse för Song 2.
På andra ställen låter det istället postpunk från tidigt 1980-tal. Moth to the Flame torde kunna tilltala vänner av både Gary Numan och Bauhaus, och på I Belong to… låter Graham Coxon märkligt lik Howard Devoto när han prisar sig käresta och lovar att han ”will always be there when you need me”. Girls of the Endless Nights bygger utmärkt pop på en botten av av brittisk folkmusik, och vågar integrera både ett saxofonsolo och psykedeliska detaljer, men Rose Elinor Dougall – med ett förflutet bland annat i The Pipettes – kommer allra bäst till sin rätt i en mer drömsk och fluffig riktning. Drömska Simple Days är en sådan pärla, liksom Song for Eliza May till parets dotter, där Graham Coxons gitarrsolo över stora stråkar överraskande unnar sig att flörta med progressiva traditioner.
The Waeves skivor är kanske mest att betrakta som en rejält spretig dokumentation av vad ett musicerande kärlekspar ägnar sin gemensamma fritid åt. Det hör vi gärna mer av.
