Både röstmässigt och i sina fina sånger för akustisk gitarr påminner Ari Picker ibland om Conor Oberst och någon gång om Syd Barrett. Men han har andra dimensioner dessutom.
Plötsligt växer nämligen folk- och popsångerna med stora symfoniorkesterarrangemang, eftersom han har klassiska ambitioner och ett musikerkollektiv i North Carolina som består av lika delar högskoleutbildade orkestermusiker och lokala indiehipsters. Men hur mycket stråkorkestrar, mässing och pukar som än boostar dramatiken förlorar sångerna aldrig någonsin de melodier och ofta djupt tragiska texter som är dess utsökta kärna, så pass att jag mycket väl kan komma att vilja revidera det här betyget ett steg uppåt innan året är slut.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
