Patti Smith har bara hunnit åstadkomma sju skivor sedan hon från CBGB’s scen intog plats som New Yorks poetiska rockdrottning för 30 år sedan. Redan från början förenade hon traditionen från åtminstone tre av stadens kulturella generationer: beatgenerationen via mentorn Allen Ginsberg, Greenwich Villages folkflum via pojkvännen Sam Shepard, och den gryende punkvågen med sin egen utstrålning och styrka, och också med sin ständiga sidekick Lenny Kayes gitarr, som fortfarande är riktmärket för varje Lower East Side-punk. Allt det här lever kvar i Patti Smiths musik också på hennes åttonde skiva.
Patti Smiths konst har alltid bestått i hennes interna kamp mellan gott och ont. Hennes religiösa grubblerier har ibland misstagits för hädelse, trots att ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” egentligen bara säger att hon bär sina synder själv. I tio minuter långa Radio Baghdad, en senkommen uppföljare till Radio Ethiopia och Somalia, är hon bibelsprängd som Runar när hon med glöd, engagemang och all den suggestiva dynamik som enbart Patti Smith bemästrar beskriver Bagdad som alltings ursprung, platsen för Edens lustgård och Kunskapens träd, som en hög aska och som fågeln Fenix.
Skivans post scriptum Trampin’ är en gospel av Marian Anderson, här förvandlad till ödesmättad men likväl hoppfull psalm. I samma utsträckning som Patti Smith har dragits till de mest självförbrännande, i sina relationer och i sin fascination för Rimbaud, Cobain och Brian Jones, har hon samtidigt sökt identiteten som den goda modern och den sanna humanisten. Här balanserar hon mellan en hyllning till William Blake och Percy Shelley, så naken och vacker att Robert Mapplethorpe gör kullerbyttor i himlen, och skivans centrala stycke Ghandi, där Patti Smith spottar ur sig pacifistiska improvisationer i samma takt som en AK-4. När hon till slut gör sig fullständigt omöjlig i George W Bushs USA genom att skandera ”Long live revolution” har massorna redan väckts ur sin dvala och intagit Times Square.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
