Trickys suggestiva musik har alltid varit djupt mörk, och i det hänseendet skiljer sig inte Different When It’s Silence från normen. Men på det som Tricky beskriver som “my first ‘indie’ album” handlar det om postpunkens djupaste muller snarare än den tunga triphopen, och det är en oändlig skillnad.
Egentligen skulle det inte ens ha varit ett Tricky-album, utan ett sidoprojekt tillsammans med Bristol-singersongwritern Mitch Sanders, men Trickys nya manager – självaste Alan McGhee – tyckte att det Trickys bästa material sedan Maxinquaye och övertygade honom om att ta ett steg framåt på inspelningarna.
Sanders är ny i Tricky-sammanhang, och sjunger lead på tolv av albumets fjorton låtar. När hans mjuka falsett möter den tunga basgitarrens melodiska slingor, en sprakande taggig elektriskt gitarr och dovt pukmullande värdigt Youths medverkan förstärker kontrasten det mörka intensiteten också i Trickys låga viskande och suckande, som att texterna är för tunga för honom att kunna yttra.
För mörkret är kompakt inte bara i de djupa basslingorna utan också i lyriken. I Marinade – en cover av australiensiska Dope Lemons – släpps bomber på barn medan vi tittar på TV och en stråkkvartett spelar vackert, och Be Still in the Pain låter så plågad som titeln säger, med ett mer typiskt Trickybeat och med Bristolrapparen Run Red Rambo. När så till slut Marta återvänder till boet för sin enda feature på albumet i omedelbara och mer Tricky-traditionella Out of Place om Trickys avlidna lilla dotter är det går det nästan inte att ta in mer.
