Det börjar med en rejäl krock när skivbolaget vill lansera Simon Lynge som en något så exotiskt som ett naturbarn och en grönländsk herde helt utan skolbakgrund. För själv vill han inte framstå som någon hick från Bakvattnet, och inleder därför sitt debutalbum först med en hyllning till staden London och sedan en dito till livet på motorvägen. Ännu mer paradoxalt, med tanke på hans bakgrund, är att han gör detta med den sortens bekymmerslösa solskenspop som strandraggarna Jack Johnson och Jason Mraz brukar ägna sig åt.
Med allt det i fatet hade vi enkelt kunnat vifta undan honom, om det inte vore för något underliggande som pockar på uppmärksamheten och som åter ställer alla schabloner på ända. För någonstans i hans storögt naiva vardagsglädje finns ett svårbestämbart subtilt vemod som får lyssnare att valhänt associera till Elliott Smith, men som snarare hedersamt placerar Simon Lynge nära intill självaste Ted Gärdestad.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
