Kristofer Åström har haft några magra år. Envist har han hållit fast vid sin popiga men dystra americana, och för varje skiva har det låtit allt mer oinspirerat. Därför är det roligt att rapportera att Kristofer Åström med sitt sjätte album inte bara är på spåret igen, utan dessutom redan fått upp farten ordentligt.
Med helt nytt band har Kristofer Åström hittat ett skarpare fokus, och den slarvighet som tidigare för ofta har dominerat är under kontroll. Det som återstår av den i gitarrer och sångstämmor en aning off (det är inte för syns skull han kallar en Steve Earle-rökare för A Little Out of Tune) irriterar inte längre utan ger en sympatisk och jordnära spontanitet och livekänsla.
Invändningar, om vi i allsidighetens namn måste presentera sådana, handlar möjligen om att texterna lutar sig lite för tungt mot countryns klyschor om övergivenhet och den försupna f.d. skönheten. Men det är lätt att ha överseende med när Kristofer Åström inleder med ett par spår, Conjure Me och The Dark, som båda lätt tar sig in på en framtida karriärssummering, och sedan ledigt rör sig mellan stora och djupt tragiska sånger som Heavy on the Drinks, med en beroendeframkallande refräng, och poplåtar som skivans absoluta höjdpunkt Just a Little Insane med gästsång av Mattias Hellberg.
Not Cool Again heter den avslutande mörka balladen. Men det är just vad Kristofer Åström är.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
