Med kunskap om hur postuma album brukar låta skulle det kunna vara överraskande att en samling inspelningar från den sista tiden i Olle Ljungströms liv håller lika hög kvalitet som hans skivor alltid gjort. Men med kunskap om Olle Ljungströms sätt att göra musik är det självklart.
Tillsammans med producenten Torsten Larsson höll han på med ambitiöst projekt hemma i sitt hus i Gräfsnäs, tänkt för ett dubbelalbum, och den kärna därifrån som nu presenteras som Olle Ljungströms sista album är i högsta grad ett värdigt post skriptum till en strålande katalog. Ibland kan arrangemang låta ofärdiga, och i de korta Olle-monologer som finns instuckna avslöjar hans röst den allvarligt sviktande hälsan. Men sångernas kvalitet genomgående hög, och med akustiska gitarrer, någon slidegitarr, uppenbara Neil Young-stölder och Olle Ljungströms vässade lyrik påminner det ibland om Ola Magnells briljanta 1970-tal.
Olle Ljungström återanvänder favoritord, musikaliska uttryck och stilar, men det känns mycket mer utmanande, nyfiket och lekfullt från en ständig provokatör och stilist än ett vemodigt sammanfattande från en dödssjuk artist. Intensiteten i slamriga Alice matchar Reeperbahns tidiga singlar (och textens tapetfokus fanns ju redan på Peep-Show), och glamrockigstompiga Ja vet va ja ska gå med slidegitarr och saxofon är ett återbesök i hans gamla Heinz & Young-sidospår.
Den hjärteknipande visbagatellen Jag och min bror och Du vill va min är två andra toppar, och till och med vemodiga ballader som avslutande Faller på änglars vis undviker att falla ned i den sortens smetiga sentimentalitet som alldeles för ofta utmärker postuma skivor. Måla hela världen är ett vitalt och livsbejakande album.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
