Sju år har passerat sedan Beck senast släppte ett album, och ytterligare fem år sedan han släppte sitt senaste bra album, Morning Phase. För artisten som på 1990-talet var ett hyperaktivt spretigt konceptgeni – med ett pågående balanserande mellan akut modernitet och djup traditionalitet – har det under det här årtusendet bara nått hela vägen fram när han lagt bort konceptualiteten och fokuserat på singer-songwriterrollens gedigna låtskrivande.
Därför är det en lättnad att han den här gången avstår från alla futuristiska ambitioner och Pharrell Williams-samarbeten. Istället sjunger han ännu en gång vemodiga sånger från ett sargat hjärta, med akustisk gitarr och ett slickat orkestrerat LA-sound där ödmjuka studiorävar som Joey Waronker och andra lika meriterade aldrig armbågar sig fram ur fonden med sina pedal steels och pianon.
Låtar som det milda titelspåret och Falling Through My Hands har den Beck-unika karaktär som hade funkat lika bra även i en Odelay-hiphopig kostym eller ett fett soularr à la Midnite Vultures som i det här tillbakalutade Eagles-formatet, och antydningar till steelgitarr i Slow Canyon kan till och med ge en vag hågkomst av Rowboat.
Men mer drömska och hjärteknipande stunder som Run Away är rena utvecklingar av vägvalet som för snart 25 år sedan ledde till den inte coolhets- utan sångbaserade Sea Change. Han använder till och med samma musiker som då, med bland andra de forna Jellyfishmedlemmarna Roger Joseph Manning Jr och Jason Falkner, och det innebär att när han behöver flerstämmiga vokalarrangemang i Failed Words eller rent sakrala stämningar i Disappearing Act har han rätt personer på plats.
Och som det anstår en skiva inspelad i klassiska Capitol Studio B i Hollywood använder han full symfoniorkester, liksom studions tidigare gäster som Frank Sinatra, Beach Boys och Father John Misty. Den är arrangerad av Becks far David Campbellm, och har ofta stilla och lågmälda avsikter bakom en mjukt melodisk fingerplockande akustisk gitarr i till exempel In the Night. I sånger som stora For Your Love tillåts orkestreringen svälla dramatiskt, och ännu mer på ett gripande sätt i den stora avslutningen Beyond the Light.
Med just det avslutande undantaget är Ride Lonesome inte på minsta sätt ett album som tränger sig på och kräver uppmärksamhet, sådär som Becks skivor gjorde i början av hans karriär för mer än 30 år sedan. Istället erbjuder det stilla reflektion och varsamma känsloyttringar för den som är intresserad, ofta vemodiga eller rent av sorgsna som If You Don’t Know What Love Is, och belönar den som lyssnar noga med lisa för öron och själ.
