Känslan är lättsam, och löjligt smidiga melodier och smarta ordrika texter säger hantverksskicklig intellektuell pop. Men det räcker inte för att fånga alla bottnar hos en av 2010 års mest förbisedda (jo, även av undertecknad) överraskningar. För lyriken gömmer tragiska familjedramer och känslan att leva under terrorhot, medan arrangemang med bastubor, blås, banjo och tvättbräda leder tankarna till New Orleans, soul, americana och till och med ragtime. Where the East Ends är helt enkelt just den skiva som Elvis Costello under drygt ett decennium förgäves försökt åstadkomma.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
