För 20 år sedan solodebuterade den före detta The Dambuildersmedlemmen Joan Wasser med albumet Real Life, och hon beskriver att hon la ner hela sig själ och allt hon kunde i den skivan, övertygad om att det var hennes första och sista skiva någonsin.
12 album senare hade hon tappat en del av sin akuta angelägenhetsgrad, och kanske brett ut sina förmågor lite för tunt, och hennes förra album 2024 var ointressant annat än som ekvilibristisk uppvisning. Men när Joan as Police Woman återvänder till sitt debutalbum för att undersöka hur evolutionen behandlat den vaknar något väsentligt igen. På den tiden var hon mycket mer intresserad av att tala med istället för till oss, och samma sak uppstår igen här. ”As long as you follow me, this is what I do, like I do”, sjunger Joan as Police Woman i soulsläpiga och känsliga The Ride, och på den här nygamla åkturen är vi mer än gärna med.
Joan as Police Woman gör tio helt nya tolkningar av debutalbumets tio låtar, och några av originalinspelningens musiker dyker upp med inhopp. Men i huvudsak består bandet av dem Joan Wasser samarbetar med numera, och det är en gedigen konstellation med bredd i sitt uttryck. Den smygande Anyone inleder albumet med en mjuk jazzkänsla i kontrabasen och den fina fingerplockande akustiska gitarren, och i den eleganta melodin tangerar Joan Wasser nästan Rickie Lee Jones uttryck. Det gäller Eternal Flame också, liksom kammarpopiga Christobal och Flushed Chest med sina lite krångligare vändningar och en försiktig baktakt.
Två nya gäströster hörs också på den nya versionen av hennes första sånger. I Defy skrevs tillsammans med Anohni, men den här gången är istället Krystle Warren duettpartner i en låt som utvecklats till skitsnygg neosoul med modernt beat, djup bas, elpiano och virvlande stråkar. I Save Me får det arty-krångliga pianot sällskap med en mer burdus elgitarr och leadsång av Iggy Pop, i vars turnéband Joan Wasser tjänstgjort de senaste åren.
Nyinspelningarna bör snarare ses som komplemement till originalversionerna än som revisionism, och det är uppenbart att Real Lifes tio låtar ligger Joan Wasser varmt om hjärtat. Kanske är det den kärleken som får henne att avstå från att sätta de senaste årens hyperkompetenta ekvlibristtrick i första rummet utan istället lita på sångerna från hennes första och bästa album, och faktiskt göra dem ytterligare lite bättre.
