Fulare, skitigare och elakare.Man kan förhålla sig kritisk till jämlikheten hos Grinderman, där alla sägs bidra lika, eftersom jämlikhet inte är så jämlikt när den infaller enbart när despoten Nick Cave så beslutar. Eller så kan man bara acceptera att tyngre och mognare mangel inte går att uppbåda än det han och hans tre Bad Seeds-kollegor mullrar fram här. Det är närmare gamla Birthday Party än någonsin, med Warren Ellis kraftigt misshandlade stränginstrument längst fram. Med tydliga inslag av jazz, kraut, no wave och glimt i ögat tillsammans med Nick Caves blues är det givetvis fullständigt oemotståndligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
