De senaste tio åren har hon valt allt slätare underlag och allt mindre omtumlande färder, men nu är det dags för en vådligare landsvägstur än någonsin. Under de tio år som passerat sedan Lucinda Williams mästerverk Car Wheels on A Gravel Road har hon valt allt slätare underlag och allt mindre omtumlande färder, men nu är det dags för en vådligare landsvägstur än någonsin.
På Little Honey är hennes soulkänsliga blues, country och inte minst rock så skitig att knappt ens Tom Waits skulle ta i den utan skyddshandskar, både i ballader, i Patti Smith-manglande utbrott som Honey Bee och i en dirty south-tagning av AC/DCs It’s A Long Way to The Top (If You Wanna Rock and Roll). Men oron att sådant, för att inte tala om en röst slirar trasigare än Björn Waldegård, ska ses som tecken på att hon återfallit i ungdomens självdestruktivitet verkar obefogad, snarare som att Lucinda Williams står så stadigt att hon vågar dra erfarenhet från alla sina livsfaser.
En dämpad blåssektion och fina samarbeten med Charlie Louvin och Matthew Sweet hör till höjdpunkterna, och inte ens en maximalt manierad Elvis Costello drar ner helhetsintrycket, dels eftersom Lucinda intygar hans äkthet (”You’re all fucked up” och ”You’re so full of shit”), och eftersom deras duett Jailhouse Tears är en klassisk trailer trash-romantisk countryballad.
När Little Honey hunnit göra sig hemmastadd kan det finnas anledning att omvärdera den här anmälans inledning om att Lucinda Williams mästerverk ligger tio år tillbaka i tiden, och kanske också att revidera betyget här ovanför. Uppåt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
