Avvägningen mellan hip kontra folklig har aldrig bekymrat Salem Al Fakir. På gott och ont. Efter en första briljant soulindie-ep har han nämligen flörtat så mycket med de bredaste lagren att han nu utan ansträngning promenerar hem en melodifestivalseger. Men samtidigt kastar han sig upp i klubbpopöverraskningen Backseat på P3 Guld, och melodifestivaluppmärksamheten omsätter han i den här mörka och rätt svåra electronican med både hårda klubb- och mäktiga symfoniansatser (och en euforisk popbagatell som undantag och avrundning).
Det är nog dags att ge upp sökandet efter logik i den här mannens karriärval, och istället konstatera att det här är hans i särklass bästa album. Men skulle han få lust överträffar han det i en handvändning.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
