Varje år i augusti återförenas Fairport Convention, till lycka för den grupp skäggiga engelsmän som fortfarande äter vegetariskt i husvagnar utanför Selafield. Döm om de övervintrades förvåning när de plötsligt vaknade upp år 2005 och upptäckte att folkmusik har blivit cool igen. Inte Lindisfarne eller Fairport Convention, visserligen, men John Fahey och inte minst Bert Jansch, som Bernard Butler och Johnny Marr tjatat förgäves om i så många år.
När Devendra Banharts polare Kevin Wai Kwong Barker, normalt i Aden, bedövande vackert plockar gitarr under namnet Currituck Co får sådana namn en ny renässans. Med flöjter och bjällror, med Bill Wells piano, och med enstaka utbrott extrem feedback, så malplacerade i den finstämda omgivningen att det blir fascinerande vackert, är hans visor mer försiktigt avkännande än utstuderat känsloskapande.
Alasdair Roberts hamnade med sitt förra album Farewell Sorrow överst på alla Skottlandsresenärers inköpslista. Den här gången har han likt en noggrann släktforskare samlat anglosaxiska ballader från 1600-talet, och dessutom har han skrivit små essäer om varje sångs ursprung. Därmed får vi till exempel lära oss att Ella Ward från Edinburgh på 50-talet lärde sig mördarballaden On The Banks of Red Roses från folkloristen Hamish Henderson, som lärt den av Blin Jimmy från Elgin, som i sin tur lärt sig av den unga dottern till en kringresande försäljare.
Men var inte orolig, producerande Will Oldham och gästande Isobel Campbell, som lämnat Belle & Sebastian långt bakom sig, garanterar med hjälp av försiktig elektronik att ingen folkmusik slår över i romantiserade Kung Arthur-sagor i år.
Skivrecension
