Självklart blev det till slut för frestande att skaffa sig lite extrapublicitet genom att tonsätta den sedan 14 år försvunne – dvs döde, let’s face it – medlemmens Richey Edwards kvarlämnade dikter och anteckningar. Men det innebar samtidigt att ett band som utvecklats till mogna och politiskt korrekta herrar måste försöka matcha kvasirebellisk gymnasiepoesi om Jackie Collins, blekmedel och Sex Pistols med lagom infantila punkgitarrer, och det är ungefär lika sexigt som en 50-årig hästsvansakademiker på HD.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
