Sånt här brukar kallas hyllningsalbum, men när nu Peter Gabriel samlar inspelningar från de artister han gjorde covers på med Scratch My Back år 2010 är ”gentjänst” en mer adekvat term. Och en trög och menlös Games Without Frontiers från Arcade Fire liksom en lika blek Bon Iver-insats gör att man nästan börjar tro att artisterna faktiskt är hämndlystna efter Peter Gabriels oförsvarligt trötta vantolkningar av deras respektive alster. Elbows poänglöshet och Lou Reeds feedback-demo förmedlar samma obehagliga känsla av vedergällning, men så illa är det nu inte.
Artister som Paul Simon, Randy Newman och Stephin Merritt till exempel är den sortens kvalitetsgaranter som aldrig skulle göra en dålig insats, och Brian Eno (som representerar David Bowie, en av tre Gabriel-tolkade artister som valt att avstå medverkan) tar sig fina avantgarde-friheter med Mother of Violence. När David Byrne förvandlar I Don’t Remembertill modern digital Talking Heads-disco är det till och med alldeles strålande, och ännu bättre är den subtila tagningen av Don’t Give Up som Feist gör tillsammans med Timber Timbre.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
