Aggressiviteten, hårdheten och skärpan hos det här Bristolbandet stavas punk, men det finns så många kvaliteter som lyfter dem över vad vi brukar förknippa med genren. Gitarrer och rytmsektion är inte bara hårda, vare sig de spelar tungt och i lite lägre tempo som i Exeter eller snabbt och vasst som i Benzocaine hinner de också med variation och finess.
Frontpersonen Joe Talbot har ett verbalt utspel – oftast snarare framspottat och gormat än sjunget – som är komplett vrickat i sin intensitet. ”You wouldn’t last five minutes with a body like mine and a mind like mine”, konstaterar han i urladdningen 1049 Gotho, och låter konsekvent som ett Sleaford Mods där ordmängden är mindre men attacken större, som en manisk Socker-Conny eller ännu mer som en ung Alexei Sayle i högform. För mitt i kraften finns en ständigt närvarande sympatisk humor, som när han i Mother gormar att ”the best way to scare a tory is to really get rich” eller inleder White Privilege med en variant av det gamla glödlameskämtet. ”How many optimists does it take to change a lightbowl? None! Their butler changes it.”
Han är Idles främsta tillgång, men långtifrån den enda. Som ett synnerligen adrenalinstint The Fall rusar de fram med en energi som saknar motsvarighet den här sommaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
