Det hade varit så lätt att bländas av Richard Swifts ljudexperiment när han på sin första EP The Novelist, tillika den här samlingens första halva, leker med musikbakgrunder från gamla jazzstenkakor och muterar dovt dämpade New Orleansklarinetter i Lovely Night. Lika lätt hade det varit att imponeras av hur skickligt han på sin andra EP Walking Without Effort återskapar 70-talets softrock på sin åttakanalare, komplett med elpianon, loungeblås och till och med kyrkklockor.
Men till skillnad från The Robot Ate Me, som på samma sätt lekte med bakgrunder från 30-talsinspelningar, har han inget politiskt manifest, och till skillnad från drösvis med nostalgiker är han inte främst intresserad av återskapande. Formen är nämligen sekundär i relation till Richard Swifts sånger.
Från absolut ingenstans kliver han fram som en modern Randy Newman/Van Dyke Parks/Paul McCartney, med 17 låtar som ljudmässigt är jämt uppdelade i de två distinkta delarna, men som har det gemensamt att de tillhör de vackrare sånger som spelats in under det här århundradet. Lika översvallande sorgsen som Losing Sleep är, lika ohämmat kärleksfull är Beautifulheart och lika djupt övertygat troende är As I Go. Rufus Wainwright får se upp för den svepande pipanoballad som är EP:ns titelspår, och för frieriet till Billie Holiday i Lady Day, medan In the Airs drömska stämningar och glasklara melodi gör Ed Harcourt överflödig. Den hotellbar som först sätter Richard Swifts debut på repeat blir automatiskt höstens hangout.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
