Det har gått mindre än ett år sedan Bill Whittens senaste album under sitt litterära artistnamn William Carlos Whitten, Rock Music Is the Color of Black Hair, och här fortsätter han utforska NYC-rockens mest säregna dimensioner. Det innebär suggestiv gitarrock i rakt nedstigande led från Lou Reed via New York Dolls till Sonic Youth, med udda bakgatebetraktelser som Street Love och Beggars and Whores, men konsekvent med skruvade och egensinniga vridningar.
Men den här gången överlåter han all leadsång till Diana Crash, som gästade förra albumet och som Bill Whitten anlitade utan audition när de bondade kring litteratur på den lokala tvättomaten där hon jobbade i väntan på fler lindansarengagemang (!). Hon tangerar ofta Kim Gordons uttryck, med lätt darriga talade partier ställda mot lakoniskt sjungna delar, och det fungerar strålande i en sorgsen och mycket motsägelsefull Elégie pour la Musique Rock.
Två utmärkta covers får också plats. Loudmouth av The Ramones låter som synnerligen rudimentär Suicide med en Lorazepam-seg Lydia Lunch på sång (och om du inte förstår att uppskatta det som beröm har vi inget mer att säga varandra), och ännu mer nedsaktad är den fria tolkningen Tommy Tuckers Hi-Heeled Sneekers (eller Hi Heal Sneekur som den heter här). Men skivans verkliga höjdpunkt heter Heaven Is A Face är en suggestiv rocklåt i The Flying Lizzards tradition. Den är det närmaste Bill Whitten kommit en hit på väldigt många år, även om det ärligt talat fortfarande är rätt långt ifrån.
