Simon Felice och hans raggle-taggle-hippies inte bara ser ut som om de tagit folkabussen direkt från Haight-Ashbury till Muscle Shoals-studion. De låter så också. Deras metaforer är flummiga (”love is a coke dealer’s daughter”), och deras publik är blommig och fritänkande (”hello children of the sun”). Men rytmerna är stabila i all sin loja funkiness, vilket garanteras av bandmedlemmar med äkta P-funk-meriter, och melodier och vokalharmonier är exakt vetenskap, noggrant utprövad av Sly Stone, Buffalo Springfield och Little Feat. De sitter perfekt även i den slappaste rockgroove à la tidig Black Crowes, så låt freakflaggan flyga – mycket roligare än så här blir det inte på den här sidan om 1970.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
