(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2016)
När Ed Harcourt anlitar Flood som producent och låter sig påverkas av Nine Inch Nails luktar det livskris lång väg. I Ed Harcourts fall består den i att han blivit pappa och därmed börjat uppfatta omvärlden och tidsandan som potentiellt farlig och hotfull, och för att hantera det krävs hårdare gitarrer och synthar än förr.
Men hans mod att ge sig av utanför sin bekvämlighetszon vägs upp av bristen på mod att utmana publiken. Istället för att utforska nya egna uttryck blir Ed Harcourts ansträngningar bara till svaga efterapningar av etablerade artister. Och hur hård han än vill framstå där han flaggar med sina Nine Inch Nails-influenser blir det aldrig särskilt farligt. I Loop Garoutar han i från tårna men det blir bara U2 av det ändå, och när han tar det lite lugnare är det alldeles för nära Coldplay för att man ska känna sig riktig bekväm. Även om det är trevligare att Nothing But A Bad Trip låter som sen 90-tals-Beck är inte heller det varken aktuellt eller utmanande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
