Per Gessles rykte som utpräglad popkonnässör och listexpert gjorde att det vattnades i munnen inför ett projekt där han leker med ljud, harmonier och stämningar från sina favoritskivor från det tidiga sjuttiotalet.
Men Per Gessles medfödda hitambition gör honom ängslig och lite stiff, och det betyder att Son of a Plumber för ofta fegar ur och lägger sig tillrätta där den borde våga sticka ut. För mycket tid tas upp av instrumentala mellanspel och anonyma midtempolåtar, tillsammans med softrockballader som Hey Mr Dj på Elton John/Kiki Dee-nivå. Ideliga Paul McCartney-basgångar tillsammans med övertydliga låttitlar som I Never Quite Got Over the Fact That The Beatles Broke Up mer än antyder att Per Gessle hade svårt att komma längre än två bokstäver in i sin skivsamling innan han hittade den inspiration han sökte.
Det är synd. För när han tar ut svängarna är Per Gessle just så smart som man hade hoppats, med singlar som smidiga Jo-Anna Says och lättpsykedelisk powerpop som Drowning in Wonderful Thoughts About Her och Burned Out Heart. För att inte tala om de bortslösade bagateller till låtskisser som utgör The Junior Suite, där Per Gessle smyger in både Faces-stomp och smakfulla Hep Stars-blinkningar.
Skulle Per Gessle någon gång kunna slappna av och låta bli att snegla mot topplisteplaceringar kommer han att göra en knäckande popskiva.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
