Orsaken till att John Grants förra album Queen of Denmark var 2010 års allra bästa album handlade egentligen inte om de utsökta elpiano-arren från tidigt 70-tal. Det handlade om den häpnadsväckande låtkvaliteten utifrån en hänförande melodikänsla, och det handlade om ett okonstlat självutlämnande tilltal där missbruk, kränkningar och tragedier omsattes i stort berättande och svart humor.
Sedan dess har John Grant blivit nära vän med såväl Kleerup som Sinead O’Connor (även om bara inspelningarna med den sistnämnde ryms här), diagnosticerats som HIV-positiv och flyttat till Island. De omvälvande händelserna har han tillsammans med Biggi Veira från Gus Gus omsatt i att ta flera musikaliska steg framåt, på flera sätt. För även om 70-talsarren lever kvar på sina håll har många av Pale Green Ghosts låtar fått synthpopiga 80-talsarr, och John Grants kärlek till dagsaktuell klubbmusik och electronica gör också väsen av sig. Även om man kan invända att det blir spretigare än senast så är låtkvaliteten om möjligt högre, och berättandet är så personligt rättframt att det ibland nästan gör ont.
John Grant är en av de mest angelägna artisterna som finns, och liksom hans förra album kommer Pale Green Ghosts att räknas bland decenniets starkaste skivor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
