”I can’t find myself” utropar det lilla goth-trollet, som vanligt, och sedan ägnar han The Cures comeback åt att rota fram all gammal rekvisita ur garderoben. ”Nothing has changed”, blir hans nästa iakttagelse, och med stridsropet ”I do it all like yesterday” ger oss åter det eviga sminket (naturligtvis – utan serietidningsmask säljer varken Robert Smith eller Gene Simmons skivor), protogothens mörka stämningar och mullrande trummor från Pornography, handklapp i åttondelstakt från Let’s Go to Bed och garderobens snällpop i skivans enda uthärdliga stund (I Don’t Know What’s Going) On. Bara lite hårdrockgitarrer courtesy av Limp Bizkits producent adderas, och dem hade vi också kunnat vara utan.
Med alt.end dammar han ovanpå allt annat av sitt ständiga tjat om att det här är den sista skivan någonsin från the Cure. Fan tro’t. Kan Rolling Stones kränga gammal boogie till Svenssons över hela världen i hundra år borde väl The Cure kunna fortsätta med samma skit ett par årtionden till.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
