Måhända är tiden mogen igen för avmätt dekadens nådens år 2011, och för ett nytt Lustans-album runt 30 år efter det senaste angelägna de gjorde? Johan Kinde är inte längre en provocerande sprätt med världsvant manér utan den distingerade och blasé gentleman han ville vara redan då, och det klär honom givetvis.
Likaså gör musiken, som gör anspråk på sådan åldrad modernitet som Lustans-romantiker känner sig hemma i. Någon elektronik är en aning uppdaterad, men annars handlar förändringarna om att Kinde närmat sig kamrat Orups schlager, oftast i ordets eventuella positiva bemärkelse och mest effektivt i Skönhet kräver ingen tolkning, som inte behöver skämmas för sig på framtida samlingsalbum.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
