Spoon balanserar på en tunn tråd i sin indieidentitet. I ord gör de allt för att hålla mainstream-succén på en armlängds avstånd, men det finns gott om indicier för att det mest är ett spel för galleriet. Att Austin-bandet vill tala tyst om det allt flitigare användandet av deras musik i smarta TV-serier och indiefilmer är ett dubbelspel, och när de som här väljer att göra en cover av polarna i The Natural Historys osläppta Don’t You Evah (”covering our friends songs, I think it’s a cool tradition”, menar sångaren Britt Daniel) fixar de till en smågroovigt Noel Gallagher-doftande ogenerad hitlisteflört.
Lagoma doser friare ljudexperiment bidrar också till att Spoon kan fortsätta hävda sin indie-identitet. Gitarrerna skorrar till exempel betänkligt i inledande Don’t Make Me a Target, och gravkammarekon och Wizzard-saxofoner fyller den för övrigt mest utpräglat smarta poplåten (i hård konkurrens, tro mig) You Got Yr Cherry Bomb.
Spoons insmickrande vänliga popmusik med outtalad men ohämmad hitambition är förstås det mest graverande indiciet. The Underdog, med frisk handklapp och soulrefräng, är bara en av många andra hitkandidater, liksom Finer Feelings med groove och renskrubbat arr. I avslutande Black Like Me vräker på med stråkar och körer och framstår närmast som ett fattigmans-ELO.
I USA ses Spoon fortfarande som ett utpräglat indieband, men det är ett faktum som kommer att förändras, sanna mina ord. Så här ser femdygnsprognosen ut: Hit via lagom smart tonårsinriktad TV-serie. Storbolagskontrakt. Världslansering. I övrigt business as usual. Det finns ingen annan väg för Spoon.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
