På soundtracket till Trainspotting för drygt 20 år sedan representerade Underworld ungdomlig utlevelse och modernitet, och blev på köpet den viktigaste aktören i crossoverprocessen där danspubliken och rockpubliken förenades. På samma soundtrack fick Iggy Pops Lust for Life symbolisera en uråldrig och evig dumhedonism, trots att Iggy då befann sig i en lång och till synes obrytbar formsvacka.
Nu korsas deras vägar igen, när att Iggy bjudits in till en svit på Savoy Hotel i London bara för att upptäcka att Underworld hade byggt upp en komplett studio och hade ett antal färdiga låtgrunder att improvisera över. ”You don’t want to be the wimp that goes ’uh uhhh’, so my mind was racing”, sammanfattar Iggy sin reaktion.
Någon wimp är sannerligen inte Iggy Pop, vars berättarförmåga senast fick samstämmiga hyllningar i samband med hans medverkan i Michel Houellebecq-dokumentären Att överleva, och med de fyra historier han berättar och halvsjunger här fångar han lika effektivt lyssnaren.
Men samtidigt som Iggy Pop, nu fyllda 71 år, sett sin stjärna stiga sedan Trainspotting har Underworld, 38 år gammalt som band vid det här laget, rört sig i motsatt riktning statusmässigt. Deras rocktechno kan låta rätt daterad 2018, utom i subtilt suggestiva I’ll See Big, där Iggy drar sig till minnes tidig vänskap i Stooges och effektivt uppdaterar sin gamla Dum Dum Boys både i tonfall och lyriskt fokus. I’m Trapped är en snäll Suicide-blinkning, och upptempolåten Bells & Circles räddar Iggy genom att bistert parafrasera Gil Scott-Heron i mörka samhällsförutsägelser (”There will be no revolution, and that’s why… it can’t be televised”).
Musikaliskt är det mer spännande att höra Iggy Pop samarbeta med Oneohtrix, med jazzband eller med Josh Homme. Men hans auktoritet har aldrig varit mer påfallande, och vi har all anledning att hoppas att Iggy Pop fortsätter utforska kulturella uttryck under många år framöver.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
