Vem skulle bättre kunna fånga essensen av skönhet och kantighet hos Merle Haggard än Will Oldham, själv en fullständigt oförutsägbar vildhjärna med en ojämförlig närvaro i sin varma röst? Någon originalautentisk sologitarr c/o Matt Sweeney och en hel del fiol till trots avstår han de mest uppenbara countryklicheerna till förmån för mild och stilla folksång och mjuk countryjazz. Dessutom har han den goda smaken att ta mycket hjälp av till exempel A.J. Roach och Mary Feiock för både lead- och stödsång, och det bidrar också till ett resultat lika spartanskt som bedårande.
På samma sätt återfinns Will Oldhams noggranna och personliga urval favoritsånger ofta bland Haggards mer obskyra. Någon Okie from Muskogee finns här inte tillstymmelse till, och den tolkning av självklara Mama Tried som använts för att lansera skivan finns förstås inte med på albumet. Ska man tolka något av Merle Haggards genmäle måste man ju vara lite obekväm och krånglig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
