Den countryanstrukna hemmainspelningskaraktär som kännetecknade EP’s Trailer Parks debut har på L’espirit d’escalier fått stryka på foten. Även om Eric Palmqwist fortfarande har en förkärlek till orgel, munspel och banjo återvänder han här till den pop han sjöng i gamla Monostar. Därmed får han en helt annan stadga.
Det håller fortfarande inte rakt igenom, men här finns en trevlig blandning av bra poplåtar och starka vemodiga sånger. Björn Yttlings orgel lyfter Diablo till samma nivå som den lyfte Caesar’s Palace Love for the Streets, och skivans höjdpunkt är Hit Me With the Sun, där Eric Palmqwist helt släpper taget om Sparklehorse-ambitionerna, skiter i att skriva en text och bara har kul.
Men Eric Palmqwist skulle tjäna på att sjunga på svenska. Hans engelska räcker inte till mer än halvplatta texter och småtaskigt uttal, och EP’s Trailer Park har långt kvar att vandra innan de blir en angelägenhet utanför Sverige.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
