Om det känns som helt nyss vi anmälde Frank Turners förra album så beror det på att det var det, när det svenska releaseschemat såg till att hinna ikapp i hans utgivning. Nu är vi i fas, och kan konstatera att hans Billy Bragg-lån och – låt oss vara uppriktiga med varandra – stölder inte gör sig lika väl iklädda fylligare instrumentering. Även om det någonstans låter sympatiskt mycket Tom Robinson Band, är det i de avskalade återfallen som folkpunkarrebellen Turners romantiska kampsånger kommer bäst till sin rätt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
