Mina hundar fick oss att hoppas att en ny generation kanske kanske kunde väcka svensk hiphop. Men efterföljarna var få, och själva blev Fattaru introverta och så där lagom akademiskt pc som alla andra. Nu återvänder Fattaru med en Södermalmsskiva som har mer med Anderssonskans Kalle än med Per Anders Fogelström att göra. Det är busigt, men alltid med ett ”hyvens” hjärta, huvudstan heter Eken och runt Söderstadion (sista kvarten, givetvis) möter vi profiler som Nacka Skoglund.
Texterna är mer genrekonventionella än tidigare. ”Mitt gäng” är vännerna, och fienden är förstås polisen, kungahuset, kyrkan, politiker och konsumtionshysterin, i direkt konflikt med Petter. Däremot familjen, som ju vanligen räknas in bland etablissemangets reliker, hyllas intensivt i släkthistorien Blod.
Roligare är novellambitionerna. De funkar utmärkt i Hörde jag skål och i någon mån i Mingus blandning av gangsterdrama och diskbänksrealism Stockholmsnatt, men inte alls i Stuffes utdragna Klassfoto.
Mina drömmars stad är till stora delar inget grupparbete utan individuella insatser, och det ger en bredd som är positiv. Mest övertygande är Show me fan och suggestiva Snubbar vet inte, och förstås Mackans 100:-, redan etablerad som sommarens smartaste electronica. Även i Så jävla bra är electronica en tydlig musikalisk referens, men annars är Fattarus musik förvånansvärt traditionstyngd med uppenbara kopplingar till Latin Kings och till och med Just D.
Bara hos Fattaru hör man självkritiska kommentarer som ”långt ifrån Sveriges bästa rappare”, och den ödmjuka inställningen ger motsatt resultat. Så när de konstaterar att ”folk säger att svensk rap är skit” är det fortfarande en relevant diskussion, hur uttjatad den än känns, där Fattaru fortsätter vara ett effektivt motargument.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
