”That Skinny Motherfucker With the High Voice”? Tja, det är väl ett namn som duger lika bra som ”The Artist Formerly Known As Prince” för mannen som ibland får för sig att Prince Rogers Nelson inte är ett tillräckligt spännande namn. Prince (kan vi för enkelhetens skull enas om den beteckningen?) är en crossoverartist som attraherar publik ur många läger och med olika etnisk tillhörighet. I Sverige har han lockat Docenterna, Refused och Fireside att pröva egna tolkningar. I USA däremot har han varit en angelägenhet för artister i samma kretsar som Prince själv. Dit hör knappast enmansprojektet Dump.
James McNew har hörts spela bas med Yo La Tengo innan han gått vidare på egen hand. Hans hemmainspelade kassett med sju Prince-covers väckte en hel del uppmärksamhet, så mycket att Dump ger ut det på CD med ytterligare fem låtar. Resultatet är underhållande och riktigt njutbart. An Honest Man har Neil Young-estetik typ Harvest med ett växande arrangemang, som inleds med akustisk gitarr innan pukor och synthar sätter in. Det är det enda på skivan som ligger nära det Mark Kozelek förvandlade AC/DC till.
Annars är James McNews intentioner inte lika seriösa, och några spår är lite för knäppa för sitt eget bästa. Raspberry Beret däremot är en poplåt som fungerar utmärkt även i lofi-dräkt. Mer överraskande är hur bra 1999 är i långsamt tempo när funken skalats av. Trots att ljud och instrumentering skiljer sig ordentligt från originalen närmar sig Dump Prince katalog på ett respektfullt sätt. Den sentimentala balladen Another Lonely Christmas, hos Prince förpassad till en singelbaksida, behåller den kraftfulla elgitarren som plötsligt tystas och blir diskret plockande, inte helt olikt Pixies/Nirvana. Det skulle kunna vara Prince egen portaversion inspelad hemma i köket. ”So sue me if it goes to slow”, sjunger Dump. Ingen risk, grabben.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
