Man kan inte ha några som helst synpunkter på ett doowop-dominerat låtval som rymmer såväl Ruby Baby som det utsökta titelspåret. Lika lite kan man kritisera bandledaren Keith Richards för att han vill hitta något lite mer meningsfullt utanför det där fängelset till band han dömts till livstid i. Vidare är det omöjligt att komma på någon enda invändning mot Aaron Nevilles änglaröst, som fortfarande saknar motstycke i soulvärlden.
Däremot finns det andra saker man frågar sig. Varför Aaron Neville använder den unika rösten i ett material där den bara i undantagsfall får utrymme för sin personlighet och annars tvingas in i en traditionsenlig och väldigt konventionell form är ett mysterium. Lika obegripligt är det att Keith Richards inte vill använda sin fritid till något mer spännande än att spela gamla standards i ett oantastligt men fantasilöst studioband. För även om Igenkänneligheten är stor, och även om det är fint och trevligt och så är det likväl fullständigt ointressant.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
