Det är så lätt att sympatisera med Here We Go Magics ambition att göra en egen variant av Brian Eno och John Cales Wrong Way Up. När allt kommer omkring har de ju rätt i att det är ett av världens absolut bästa album någonsin, med sin luftiga kombination av dåtidens cutting edge-elektronik och luftiga akustik, oförglömliga borde-varit-hits och två av de mest personliga sångröster Storbritannien frambringat.
Men Here We Go Magic når förstås inte till nivåer ens i närheten av förebilderna. Dåtidens cutting edge-elektronik är till att börja med inte dagens cutting edge, och dessutom förmår inte det här bandet hantera den med samma finess och värme. Någonstans tangerar de visserligen originalets luftiga suggestion, men de saknar dess melodiska styrkor, och i jämförelse är Here We Go Magics sångare Luke Temple dessutom rätt ordinär. Men när de till slut inser sina begränsningar och ägnar sig åt ointressant progressiv pop istället saknar man ändå de ambitiösa härmförsöken.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
