Rockstjärnor ska leva fort och dö unga, det är ju en del av överenskommelsen. Så när Ian Hunter släpper ett nytt album strax efter sin 70-årsdag (!) är det upplagt för de vanliga schablonvitsarna om åldrade rockstjärnor.
Men en del av sanningen är att Ian Hunter aldrig skrev under den där överenskommelsen. Att han hade glimten i ögat i sitt förhållande till rockstjärnemyterna visade han i sin omistliga turnébok Diary of a Rock ’n’ Roll Star, och för gammal har han ju alltid varit. När hans Mott The Hoople fick sin första hit med All The Young Dudes var han 33 fyllda, en löjligt hög ålder för att slå igenom som glamrocksångare 1972.
En annan del av sanningen är att det där med ålder aldrig bekommit vare sig Ian Hunter eller hans publik. Under alla år har han skamlöst ägnat sig åt varmt sentimental kvalitetsrock, med en blinkning åt Dylan och en parallell åt puben, och det har han inga planer att sluta med bara för att han med god marginal passerat pensionsstrecket.
På omslagsbilderna vandrar han ensam i kvällningen, med krullet och solglasögonen på plats och med elgitarren nonchalant hängande på ryggen. Förmodligen är det inte så mycket poserande som ganska autentiska bilder av hur Ian Hunter tillbringat större delen av sitt liv. Varför skulle han sluta nu, medan han fortfarande skriver så här gedigna låtar och inte har mist något av den styrka han framför dem med?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
